I takt med att intresset för byggnadsvård har ökat i Sverige har också flertalet magasin, TV-program och konceptbutiker poppat upp runt om i landet. Men märkligt nog har den klassicistiska arkitekturen och inredningsstilen fått merparten av rampljuset. Det har lett till en skev bild av begreppet byggnadsvård och vad det faktiskt innebär. För inte är det väl någon som på riktigt tror att vanligt folk levde i prakt och överdåd under 1800-1900-talet, med profilhyvlade foder och utsmyckade snickerier överallt. Eller?
Sverige har genomgått en stor förändring under de senaste tvåhundra åren och förvandlats från ett fattigt jordbruksland till dagens moderna samhälle. Idag sysselsätter jordbruket knappt två procent av den yrkesverksamma befolkningen. Under år 1850 var 80 % av befolkningen bönder. Eller allmogen, som de också kallades. Allmogen var de helt vanliga människorna som levde på den svenska landsbygden under den tiden. De levde enklare liv i enklare hus, byggda för ett praktiskt liv och utan onödiga, dyra utsmyckningar. Självklart uppskattade man det vackra även då, men man nöjde sig ofta med lite enklare snickerier runt fönstren, eller kurbitsmålningar som dekorativ detalj på ytterdörren. Ett undantag var hälsingegårdarna som ofta hade en enklare arkitektur, men hade mer utsmyckade farstukvistar. Men så bodde ju också här de något rikare bönderna.
Under samma tidsepok bodde storbönder, präster och adeln i större och finare bostäder, inspirerade främst av klassicismens arkitektur och inredningsstil. Dessa människor från de högre samhällsklasserna hade råd att smycka sina hus med profilhyvlade foder, höga socklar, bröstpaneler med speglar och exklusiva tapeter med handtryckta mönster. Man valde estetik före funktion helt enkelt för att man kunde och för att det var statushöjande. Men dessa hus var alltså i minoritet på den tiden. Ändå är det dessa hus vi ofta tänker på och inspireras av när vi idag tänker på byggnadsvård. Kanske beror det på att de mer exklusiva husen bevarats just för att de ägts av rikare människor som har haft råd att ta hand om dem, medan de enklare husen i större utsträckning förfallit och gått i glömska.
Frågan är hur medvetet detta är. Kanske är det okunskap om hur samtiden såg ut då, när mycket av den enklare bebyggelsen nu blivit en del av det förflutna. Eller så beror det på att människor aspirerar mot att återskapa en klasstatus i sina äldre hus, som kanske inte ens var aktuell då huset byggdes. Det är möjligt att människor alltid strävat mot att framställa sig själva som rikare än de faktiskt är, framför allt när man haft den ekonomiska möjligheten till det. Ett klassiskt exempel på det är falu rödfärg, som fick sitt genomslag från att man ville efterlikna södra Europas ståtliga tegelbyggnader. Trenden spred sig till herrgårds- och prästgårdsägare först, därefter till resten av befolkningen som då till och med målade sina torp och ladugårdar i samma färg. I grund och botten var det adeln och kungen man ville efterlikna. Idag ser vi samma fenomen, fast nu är det inflytelserika influencers och kändisar vi följer efter.
Härbret med sin traditionella estetik
Det intressanta är att den klassicistiska stilen inte nödvändigtvis säger någonting om kvaliteten, utan främst skvallrar om husägarens strävan om att visa att man haft råd med utsmyckningar. I motsats kan man till exempel nämna härbret, som är enkelt byggt men som i sin vackra estetik har en praktisk funktion. Den står på sina pelarben för att komma upp från marken och därmed skydda matförråden som förvaras däri från smågnagare. Den arkitektoniska stilen är markant och symboliserar idag en lantromantik och minnen från forna tider, då man levde på ett annat, mer anspråkslöst sätt. Vi tycker de är vackra för att de sannolikt påminner oss om trygghet, eftersom det är där våra förfäder förvarat våra viktiga matförråd generation efter generation. Härbret är helt enkelt en del av den svenska identiteten. Du kan läsa mer om härbret på Nygårds Timmerhus.
I dagens Sverige har människor rent allmänt möjlighet att införskaffa i princip vad som helst för rimliga pengar. I alla fall om man jämför med hur det var förr i världen. Vi kan sätta hyvlade lister överallt om vi är på det humöret. Det kostar lite mer, men inte fasligt mycket mer. Det är inte samma statusmarkör med sådana detaljer som förr, eftersom det är så mycket mer tillgängligt. Men bör vi verkligen lockas av att sätta in de profilerade foder och eleganta tapeter som vi läser om i byggnadsvårdstidningar i våra enkla timmerhus? Ska verkligen alla enkla boningar förvandlas till herrgårdar?
Troligen finns det en okunskap kring hur det faktiskt såg ut förr, i kombination med att man vill att det ska se fint ut. Man kanske helt enkelt tycker om den klassicistiska stilen. Och en låg standard som i vissa fall tenderade till ett eländigt leverne på 1800-talet, som många av de gamla timmerhusen hade förr, kanske inte heller är eftersträvansvärt idag. Ett modernt liv sätter ju också nya krav på bostaden som inte fanns där innan, så som badrum, rinnande vatten och elektricitet. Få människor skulle troligen acceptera att bo i ett museum, endast för att bibehålla husets exakta kulturhistoriska värde. Det är kanske lite väl mycket att begära av en privatperson. Men då kan man tänka sig en kompromiss, där man inte behöver såga upp timmerstommen och bygga badrummet inuti den, utan i en extern tillbyggnad. Ingreppet blir ”reversibelt”, ett begrepp man ofta använder inom byggnadsvården. Huset är då inte förvanskat och man har ändå fått sin moderna standard som man är i behov av.
Byggnadsvårdsbutikerna och livsstilsmagasinen har kanske viss skuld i att det blivit såhär. För kliver man in i en butik så får man oftast den tjusiga stilen per default. Den enkla allmogestilen faller bort, för det är ju en nästan en stillös stil. Om du till exempel sätter upp en foderbräda som bara är sågad eller har en hyvlad yta, jämfört med en foderbräda med profil, så är det svårt att kalla den enklare varianten för allmogestil. Det är ju bara en enkel, rak bräda. Kanske är det precis just detta som vi idag kallar för funkis. Men att säga så är nog lite som att svära i byggnadsvårdskyrkan.
Det kan låta lite hårt, men det bästa är faktiskt att du köper ett hus som är rätt för dig redan från början. Och tillåt dig själv att svepas med av allmogestilens lantligt vackra charm, istället för att bara kika på piffen och lyxen. Allmogestilen är dessutom mycket billigare och kräver mindre underhåll. Win win.
Tips från timmermannen
Äger du en fastighet som har en klassiskt lantlig stil, bibehåll den. Undvik stilbrottsrenoveringar och försök att älska huset för det som det är.
Äger du en sekelskiftesvilla, ta hänsyn till den ursprungliga arkitekturen på huset. Renovera inte upp stilen ännu högre på den prominenta stegen. Gör det inte till en herrgård bara för att det är en sekelskiftesvilla. Men förenkla inte heller stilen, det är också att förvanska huset. Men för all del, sätt din egen prägel på huset. På ett ansvarsfullt sätt förstås.
Det är ett större ansvar att äga ett hus med finare snickerier, som har tillhört ett högre ståndsskikt i samhället. Har du inte råd (eller tid) att ta hand om huset på det sätt det behöver, kanske det är bättre att äga ett enklare hus.
Försök inte gömma det ursprungliga huset bakom en massa reversibla ingrepp heller. Som sagt, är du inte förtjust i stilen på det hus som du köpt kanske det är bättre att förvalta ett annat.
Om du har ett kulturmärkt hus har du ett stort ansvar att hand om det på rätt sätt och bibehålla det historiska uttrycket och arvet. Här är det bara att anpassa sig efter reglerna, så läs på ordentligt vad som gäller för just ditt hus.
